Linda Sundblad låter som ett Aqua plus elgitarrer och minus allt det plastiga i den danska gruppen. Det är gladpop i en lätt refräng. Bäst är wohoo-andet efter hjärtslagen och sticket. Hade gärna haft fler wohoo, faktiskt.

Simon Forsbergs typ av ballad har inte gått hem de senaste åren. Förra året gjorde Erik Linder ett försök, men framför allt Shirley Clamps bidrag 2009 gick ju inte hem. Det är en snäv balansgång mellan allvar och disneyballad, men jag tycker att refrängen sätter sig tydligare och sticket är ett klassiskt stomp-stick som leder fram till en rejäl schlagerhöjning med en aaaahhhhhande schlagerkör så ni som älskar Israels ballader i Eurovision kommer gilla det här. Jag kommer nog få rysningar i morgon.

Sara Lumholdts Enemy sitter allra bäst på mig även i andra genomlyssningen. Det är en kaxig låt och Sara kommer få tuffa till sig på scenen. Frågan är om det kommer gå hem? Tjejer som är hårda och tuffa på scenen i Melodifestivalen lyckas inte alltid. Och det ska bli spännande att höra henne sjunga live i morgon på repet.

Playtones låter lite grand som Aristocats. Kommer ni ihåg Scat Cat? Så låter The King och det svänger ju så klart. Mer andra gången än första. Inte min typ av musik, men jag kommer sitta och sjunga med under repen. Och det finns ett obligatoriskt handklapp-moment i sticket som kommer få igång publiken också.

Shirleys Angels är modern midtempo med suggestiv inledning som inte så lite känns som öppningen i Barbara Streisands No more tears. Refrängen signerad Alexander Bard, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström och Robin Abrahamsson är snygg. Effektiv. Precis som jag fått höra innan kan det här bli en definitiv schlagerbög-favorit.

Bästa i Sebastians låt är en flöjt-, eller visselslinga som öppnar och sen återkommer i refrängen. Anonyma verser vägs upp av effektivare refränger, men Sebastian kommer få anstränga sig till max för att lyckas upprepa succén från förra gången han var med. Det här är en tuff tävlingsvecka.

Sara Vargas spröda röst och den här bossa-visan påminner mig om en tidig Monica Törnell (minns ni Törnells fantastiska Förut?). Det är mycket känslor, på ett helt annat sätt än en klassisk schlagerballad. Någon som misshandlat en partner både psykiskt och fysiskt i en text som får mig att vilja hinka rödvin och reflektera över världens alla väsentligheter. Den här vill jag lyssna på och gråta av när jag mår dåligt.

Kontrasten till Eric Saade efter Sara Varga är väldigt tydlig. Saades moderna produktion bjuder in en mängd häftiga ljus- och specialeffektslösningar på scenen. Det här numret kan bli riktigt häftigt och refrängen är effektiv om ändå inte som Manboy. Den är mycket tuffare, hårdare i produktionen med ett coolt trumparti.
Men den känns väldigt 80-tal i flera partier. Ni kommer känna igen Lili & Susies Oh Mama i refrängen och några delar av Boney M:s Rasputin också.