Post-Melodifestivalen-Syndromet alltså. En släng av depp som bygger på att det inte blir några torr-rep på onsdag. Att jag inte ska följa artisternas minsta steg under torsdagsrepetitionen. Att jag inte ska blogga var tredje minut under dygnets vakna timmar.

Ganska vanligt förekommande bland många inom produktionen och bland oss som följer cirkusen under sex veckors tid. Jag pratade med Hanna Hedlund om det under festen i lördags och hon hade redan börjat känna vemod. Samma sak för Rickard Olsson, denna sköna festprisse.

För många fortsatte ju lördagsnattens festande långt in på söndagsmorgonen, eller kanske till och med förmiddagen. Nu så här dagen efter börjar det att kännas i kroppen att sex veckors slit är över. Skönt. Men också lite tomt. Den här bilden förmedlar kanske lite grann av känslan.

Tack alla för en fantastisk turné. Alla ni som läst och alla som varit med under cirkusen och på olika sätt bidragit till att fylla min blogg med material tack vare att ni varit på plats.

Nu återvänder jag till London om en vecka där jag fortsätter som Aftonbladets korrespondent och bevakar allt från politik till brott, musik, film och sport. Jag kommer bara blogga lite sporadiskt under tiden, men sen när Düsseldorf närmar sig blir det mer igen.

Jag kommer att vara på plats i Tyskland under semifinaler och final för att ge er så mycket skvaller som möjligt om den galna cirkusen som kallas Eurovision Song Contest.

Tack igen för att ni har läst och kommenterat!