Fredrik Kempe vet hur man skriver en effektiv pojkbandsrefräng. I Youngbloods låt med samma namn har han valt att återanvända sin egen Manboy-refräng och det här är definitivt inte skrivet för att vinna i Globen, men väl för att ta sig dit och få tonårstjejer i hela Sverige att bli kära i de här pojkarna. Trallvänligt, lättsjunget med woohaahoo-detaljer och partier för alla fem grabbarna att få sticka ut lite på scenen.

Maria BenHajji sjunger fint, men det här är så anonymt i startfältet och med rim på blundar och stundar borde det här vara en tydlig kandidat för bottenplatsen. Den här schlagern fanns tjogvis av i tävlingen på 80- och 90-talet. De blev aldrig hits.

Mattias Andréasson överraskar mest i det här startfältet. Hans Förlåt mig är snygg modern popsoul på svenska. Men det är så textspäckat och proppfullt av ord att jag blir nervös över hur han ska lyckas sjunga allt utan att svälja sig själv på köpet. Det här blir farligt!

Love Generation behövde en andra lyssning. Nu är jag med på den här gitarrlåten bättre. Coolt upphottat 80-talssound i midtempo med en skön refräng. Flera solosångpartier för Charlie Q, Cornelia och Melanie. Fortfarande inte så mycket Lady Gaga som jag hade velat att det var för att jag har velat att de här tjejerna skulle ta revansch från förra året. Vi får se under repet i morgon om det exploderar på scenen.

Sanningen är en fin liten visa och Carolina Wallin Pérez kan ju sjunga, men frågan är vem som ska rösta på det här. Hennes spröda röst funkar väldigt bra med den här lite kalla visan, men detkrävs nåt speciellt på scenen för att hon ska överraska, tror jag.

Andreas Johnson är med för femte gången och det här är en av hans starkare låtar, men det är farligt likt Suedes Beautiful ones i sound och refrängmelodi. Om Andreas får till den där arenarock-känslan som han kan leverera live så lär det inte vara något problem. Folk brukar ju gilla låtar de känner igen, smarta lån är den här tävlingens bästa hemliga knep.

Molly Sandéns Why am I crying växer andra gången jag får höra den. Det här är en ballad som är bra ”på riktigt” som det brukar heta. Den är långt från Disney-plasten och den växer både i sig själv under tiden man hör den, men främst genom att jag får höra den en andra gång. Det här kan bli årets stora ballad. Men jag tror att den i så fall skulle kunna tjäna på att gå via andra chansen.

Björn Ranelids och Sara Lis hyllning till kärleken där författaren deklamerar sig igenom versen tills Sara Li smäller till med en bubbelgumsrefräng som jag inte hört sen Caracola sjöng på svenska. Det är lika konstigt, som det är underbart skumt och häpnadsväckande galet skrattretande. Jag smälter ju fullständigt av bubbelgumsrefrängen! Så vansinnigt läskigt effektiv.