Daniel Karlsson övar in sin slutpose på knä framme vid scenkanten. Och som ni ser matcher guldmicken maskerna. I morogn får vi se exakt hur mycket guld det blir på scenen. Vitt och guld alltså.

– Skönt att inte ha lika mycket prylar och saker att tänka på, säger Daniel från scenen.

Förra året hade han ju ett rullband och hundra grejer som hände på scenen. Nu är det lugnare i en låt som är rejält svårtippad. Men han börjar lite spralligt med en taktpinne innan han hittar micken och börjar sjunga.

Det är färre kameraklipp för honom också jämfört med förra året.

Andra genomsjungningen går pockså hyfsat och han verkar väldigt koncentrerad under repet för att få till alla kameror. Nu strular det med en scentekniker som behöver komma in och hämta ett mikrofonstativ men som syns i bild medan han gör det. Ett problem som behöver lösas.

Hence von Zweigbergk har så klart en kreativ lösning:

– Om vi målar honom helt i guld så kan det ju se ut som han hör till.

Så lär det ju inte bli.

Nu visas The Monikers scenkläder upp på galge.

– Men resten av bandet då? Frågar studiomannen Hence von Zweigbergk.

Och han får fråga flera gånger för skivbolaget har inte full koll på vad de faktiskt ska ha på sig.

– Fråga dom, blir till slut svaret.

Man kan ju fråga sig vilka The Moniker har gömt bakom guldmasker längst bak på scenen.

Daniel Tycks inte kunna bestämma sig för om han ska ha glasögon på eler av under repet. Han börjar med dem i pannan, men snart sitter de på näsan.

Första genomsjungningen låter bra. Sången sitter.

Nu är det dags för Daniel ”The Moniker” Karlsson. Alla färger från förra året har blivit vitt i årets nummer. Han har med sig ett band på scenen som låtsasspelar på instrumenten på upphöjda podier inklädda i vita kjolar.

Abalone Dots behövde bara tre genomsjungningar eftersom numret är betydligt enklare än Sean Banan.

Efter sista genomsjungningen visar de själva upp sina scenkläder på galge och när jag lyckas få upp en bild på det så kommer den läggas in här.

Nu får SVT en liten fikapaus innan det är dags för The Moniker att kliva in på scenen.

Abalone Dots har funnits sedan 2003, men möjligen kan de vara för okända för att locka så många röster som den här fina visan faktiskt skulle kunna förtjäna.

Andra genomsjungningen känns säker och tydlig, och här gäller det mest för tjejerna att minnas vilken kamera som kommer när.

Mellan genomsjungningen går SVT:s Mari Ryberger igenom kamerorna och pekar åt vilket håll de ska kolla på.

Vimplarna är modellen större än Terran Anderssons och mer effektivt. På skärmarrna ser det snyggt ut.

Om Sean Banan har hundratusen klipp i sin bildproduktion så kommer den åksjuke landa i Abalone Dots betydligt lugnare framförande.

Nyckelharpa, ståbas och banjo bjuder Abalone Dots på framför sina vimplar som vajar i fläktmaskinen.

Det här är något helt annat än Sean Banan. En lugn och fin visa och tjejerna sjunger direkt riktigt bra.