Sean Banan börjar schlagern med världens största leende. Jag tror inte att han kan inte le.

Han rullas/glider in på en ”flygande matta” och sjunger inte särskilt mycket alls, men pratar om julgranar och ikea (bra) och Carola och Skatteverket (inte så bra).

Det är bananer i LED-väggen och på tronen och dansarnas höga klackar är bananformade så klart.

Det här är ju oerhört uselt. Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta. Och man skrattar inte åt, man skrattar med, för det är samtidigt väldigt väldigt roligt.

Och smittande.

Men första genomsjungningen låter väldigt illa.