Naim kanske fick på Janet tygstycket ordentligt, men istället lyckas hon snubbla på det när det sveps undan under hennes fötter.

Det här är ett orosmoment. Det märks också i hur surt hon sjunger när hon inte är säker på vissa delar av numret. Janet kan det här och när hon väl kommit in i numret hittar hon glädjen också. Mot slutet är energin bättre, hon ler och kör på.