Ganska ofta håller jag inte med vår krönikör Alex Schulman. Idag tycker jag att han är ännu längre från min verklighet än på mycket länge.

Jag pratar så klart inte om att sätta Ralf Gyllenhammar på förstaplatsen på innelistan, men att låta Sean Banan vara ett otyg med en mycket märklig motivering? Nej, nej, nej. Fel, fel, fel.

Jag gissar att Alex barn poppat Bananens skivor några gånger för mycket så att det slagit slint i vår krönikörs öron. Men om Alex bara tog sig tid och lyssna på texterna skulle han höra att låtarna handlar om att alla är lika värda och att alla ska ha rätt att vara sig själva. Det är inte Markoolio-prutt och bajshumor.

Jag hoppas att Alex Schulmans barn fortsätter att lyssna på Sean Banans låtar för då kommer de troligen inte växa upp och bli den typ av mobbare som Schulman själv var när han bloggade som värst och aggressivast.