Martin Stenmarck börjar på scenen i en ljuskäggla uppifrån. I refrängen börjar ljuset i riggen bakom honom att spela i gult. Andra versen pulserar det röda ljuset i romberna som vore det ett hjärtslag.

Och Martin tar det inte lugnt i första genomsjungningen. Jag gillar att Martin Stenmarck är ensam på scenen och ljuset är varmt.