Sanna Nielsens Undo börjar lågmält för att sen växa och ta över hela arenan i sin pampighet. Men hon håller i det lågmälda väldigt länge och låter sin egen röst bära låten fram till det pampiga slutet.

Hela det här numret är klassiskt snyggt. Det blir inte för svulstigt samtidigt som det känns som skapat för Eurovision.