Nu kollar jag in norska Carl Espens repetition. Han är en 31-årig dörrvakt och glasmästare från Bergen som ser helt skräckslagen ut på scenen under sitt nummer.

Jag förstår musikkritiker som tycker att det här är så fint och vackert och musikaliskt. Men för mig blir det bara tråkigt tyvärr. Speciellt ett sånt här år när det är så mycket ballader. För det händer ju ingenting i låten! Det har ju i alla fall Sanna, en powerballad som växer. Carl Espens bara ebbar ut i ingenting.

Ett annat år, med fler upptempolåtar, hade det här kunnat sticka ut och då hade jag nog gillat det bättre. Men nu tycker jag bara synd om Carl Espen som fortsätter att se skräckslagen ut på scenen.

Här är ett litet smakprov från repet.

Carl Espen får repa fyra gånger, det får man göra om det behövs tekniskt och finns tid för det. Även den fjärde genomsjungningen ser han ut som en liten fågelunge, stackarn.

Rösten är det inget fel på, även om det ibland blir så där känslosamt så det nästan-spricker. Men jag tror att en fullvuxen karl som Carl Espen kommer få svårt att övertyga Eurovision-tittarna om han inte hittar självförtroendet.