Carl Espen har igen den där nästan lite döda blicken genom hela första minuten av låten.

Han tittar in i kameran utan att visa någon som helst känsla.

Inte förrän textraden ”ask myself…” bränner det till i rösten och han tar i. Lite av den där glöden som jag inte hittat förut dyker upp i rösten.

Slutbilden när Carl Espen viker ner blicken är den bästa i hela numret. Men han behöver ännu mer glöd, mer passion, mer känslor.

Foto: Andres Putting (EBU)

En utländsk journalistkollega intill mig utbrister att han nog inte tar sig vidare, men jag vill fortfarande tro att den här låten har tillräckligt hög kvalitet för att klara sig. Men då får inte Carl Espen visa mindre känslor än i kväll, för då är det kört.