Okej. Jon Henrik Fjällgrens nummer öppnar med ett hambo-dansande par i traditionell klädsel framför en hög med vedklabbar och en låtsas-låga i Mahan Moin-tyg.

Jon Henrik står mitt på scenen framför Laban- och Labolina-kören.

Och till höger står huskörens Simon Lingmerth och slår så mycket i otakt på en trumma så att publiken kommer bli helt tossig över hur konstigt det låter (det kommer ju inte tv-publiken uppleva eftersom musiken är förinspelad och trumljudet förhoppningsvis inte tas upp av någon mikrofon).

Allra längst till höger står ett träd hämtat från kalfjället.

Vilket fullkomligt etnofjäsk och publikfrieri. Det är som en hel mellanakt i sig själv. Herregud. Jag vet inte vad jag ska säga.