Nu Norge, Debrah Scarlett och Mørland och duetten A monster like me.

De har bra inlevelse och kontakt med kamerorna. Lite av det spelade dramatiska är bortslipat. Debrah lägger in ett litet leende i sitt första soloparti och det behövs.

Men jag har svårt för den lite märkliga promenaden i mellanspelet. Som tur är följs det av starkt ljus på scenen och närbilder på dem båda när de sjunger rakt in i kameran, det är räddningen för promenaden tycker jag bara förstör.

Men finalplats? Det tror jag är garanterat. Skulle vilja ha några leenden till bara.