På måndag nästa vecka har SVT kallat till presskonferens för att presentera de 28 akter som ska tävla i Melodifestivalen 2016.

Men vilka artister som ska vara med och tävla i Sveriges största tv-program är så klart intressanta nöjesnyheter redan innan SVT går ut med dem. Och när man presenterar 28 artister i ett svep försvinner ju mängder av nyheter på vägen. Ett namn som Isa Tengblad ger till exempel i det läget inte några större rubriker, men när vi kan avslöja redan på förhand att den unga poptjejen som gjorde succé i år är tillbaka nästa år, ja då är det intressant nog att vara värt en egen artikel.

Därför är ett av mina jobb som nöjesreporter på Aftonbladet att använda mitt kontaktnät, lägga pussel och ställa rätt frågor för att ta reda på vilka artister som kan vara aktuella för nästa års tävling. Och viktigast, vilka som faktiskt är klara och kommer att tävla.

Jag och bland andra min kollega Frida Söderlund sliter just nu våra hår (Helena Trus är ju föräldraledig). I skrivande stund har vi publicerat artiklar om 11 av 28 artister som ska tävla nästa år.

Det känns som att vi ligger efter och har ett väldigt hårt jobb framför oss för att närma oss ett, i mitt tycke, godkänt resultat. Och i år har vi tyvärr inte heller haft någon vidare draghjälp från våra konkurrenter, som till viss del tycks ha tappat intresset för tävlingen som jag älskar att bevaka.

Men jag fick en fråga från en bekant Melodifestival- och Eurovision-fantast om hur jobbet går till. Eller snarare så fick jag ungefär det här påståendet:

”För mitt öga känns det liksom bara som att eran mullvad ringer och säger: ”Jo förresten…” Sen skriver ni.”

Så funkar det inte.

Att vi på Nöjesbladet under hösten har kunnat avslöja vilka artister som ska framträda i ”Idol”-finalen och i  fredagsfinaler, att Sanna Nielsen blir programledare för Allsång på Skansen, upplägget för nästa års Melodifestival med Gina som huvudprogramledare och bland andra William Spetz och Sarah Dawn Finer som gästprogramledare och andra liknande nyheter bygger oftast på timmar, dagar och ibland veckor och månader av slit.

Ett exempel från hösten 2012, Tommy Körbergs comeback i Melodifestivalen tillsammans med Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander i gruppen som de senare kom att kalla Ravaillacs. Det tog totalt 18 arbetstimmar att dra loss.

Japp, 18 timmar totalt.

Jag och Helena Trus jobbade en hel dag båda två med det här, från 9 på morgonen till 18 på kvällen. Jag minns inte att vi tog någon vidare lunch den dagen. Helena hade fått nys om att ett stort och oväntat namn som SVT förstökt övertala i flera år, faktiskt skulle vara tillbaka.  Tommy Körbergs namn hade löst förekommit i olika spekulationer från branchfolk sedan tidigare.

Då började vi lägga pussen. Ringde alla som kunde ha en enda liten aning om det. Förstod att det snackades om en supergrupp, med en klar stjärna. Fick till slut veta att det faktiskt var Tommy Körberg i spetsen och att han skulle göra en låt tillsammans med en grupp vänner.

Det hade räckt för en artikel, men vi väntade. Vi ville försöka få loss vilka de andra var. Ny omgång ringa runt. När vi då kunde nämna Tommys namn till personer som jobbar i och runtomkring Melodifestivalen (det handlar om precis alla ställen man kan tänka sig, men inte någon av de personer som folk brukar gissa på) så kunde vi få fram namn efter namn.

Till slut satt vi där och hade fått fram hela gruppen och kunde gå ut med det dagen efter. Avslöjandet var i hamn efter totalt 18 timmars arbete, som resulterade i en löpsedel och en artikel i tidningen som citerades av flera andra stora svenska medier.

Det artikeln också visar är problemet med SVT:s munkavle. Eftersom ingen artist får berätta om sin medverkan förrän SVT gått ut med namnen så ljög både Claes Malmberg och Johan Rabaeus för oss när vi ringde för att fråga dem om deras medverkan i Melodifestivalen.

I efterhand är lögnerna så klart tydliga, men den här typen av lögner gör att jag sällan kontaktar artister som jag fått reda på ska vara med i Melodfiestivalen för en kommentar. I bästa fall kan man få en ”inga kommentarer” men vanligast är ännu en lögn, och varför skulle jag vilja publicera något som jag vet är just en lögn?