Det känns som att Linda tar det lugnt med rösten under båda sina första genomsjungningar.

Texten artikuleras inte särskilt och framför allt i första och andra versen låter det nästan lojt – med Linda Bengtzing-mått mätt alltså.

I slutet tar hon i och wailar loss med rösten, men jag undrar om hon är rädd att sjunga slut på sig…