Det här med att jag just nu måste försvara mig bland annat på twitter för att jag inte hälsade på den armeniska artisten Iveta Mukuchyan på tisdagens presskonferens då jag frågade henne om varför hon viftat med Nagorno Karabachs flagga.

Ni kan se videon här.

Jag reste mig upp, fick ordet och ställde en fråga. Så som det går till på presskonferenser.

Eller åtminstone på presskonferenser med riktiga journalister. I Eurovision är det så mycket fanjournalister på plats att var och varannan inleder sina frågor med att förklara för artisterna att de är deras största fans, att de älskar deras låtar, att de är så lyckliga över att få andas samma luft och så vidare.

Men jag ställde mig upp och gjorde det som är mitt jobb som journalist, att ställa frågor, ibland jobbiga eller obekväma sådana. Iveta hörde min fråga, sa att hon förstod att den skulle komma och gav ett, i mitt tycke, tydligt och genomtänkt svar. Nog med det.

Men tydligen har det i vissa kretsar nu blivit en snackis om att jag inte först hälsade på Iveta.Vissa har undrat varför jag inte tog henne i hand!

Alltså på allvar. Skärpning hörni. Jag är journalist. Inte fanboy. Jag är här för att göra mitt jobb. Inte för att bli kompis med dem jag bevakar. En presskonferens är till för frågor och svar. Att använda tiden till artighetsfraser är att slösa bort värdefull tid som kan användas till att ställa förhoppningsvis viktiga frågor.