Alice Svensson repar nu och hon har en långklänning med så hög slits att när vindmaskinen griper tag i klänningen så syns – ja, allting.

Jag har inte sett så mycket trosa sen… jag vet inte när.

Och vindmaskinen blåser på rejält.

Alice fortsätter att sjunga.

Men vi i publiken lyssnar inte ett ord på vad hon sjunger.

Vi gapar bara.

Och det här handlar inte om vilken vinkel man tittar på henne ifrån.

Det finns ingen i arenan som kan missa det här. Och tv-fotograferna måste zooma in på hennes ansikte om den här troschocken ska kunna undvikas i tv.

Efteråt skrattar Alice lite förläget på scenen.