Oj. Charlotte Perrelli gör en visa med gitarrkomp. Inte så uppseendeväckande eftersom hon varit tydlig med att berätta att det är jus tdet hon kommer göra.

Men det känns ändå väldigt märkligt att höra henne sjunga den här typen av låt.

Refrängen balanserar fin med överpretentiös och ibland hamnar mina tankar hos schlagerballader från 80-talet. Nej, inte de bombastiska Eurovision-balladerna, utan de lågmälda och finstämde som hamnade i mitten av startfältet redan 198X.

Jag tror att Charlottes publik kommer ha svårt att ta det här till sig. Efter en första lyssning tror jag att hon har rätt i att hon får det svårt att ta sig vidare.