Plötsligt knastrar det till alldeles bredvid oss och i första tonerna till Roger Pontares låt tänds facklorna som kantar scentungan.

Det här blir ett varmt naturromantiskt nummer som fortfarande får mig att tänka på Asterix lägereld mer än något annat.

Roger sjunger som vanligt oerhört bra och det här är som bäst när han tar i och låter sin starka röst ta över musiken.

Men refrängen är tyvärr alldeles för svag.