Anton Hagman har öppnat upp ögonen lite mer i närbilderna. Det vinner han på.

Jag tror att han vinner på så många närbilder som möjligt för ljuspelarna som blinkar runt honom på scenen tar bort fokus från det som är hans bästa tillgång, sitt utseende och hundögonen.

Nu är sången dessutom betydligt bättre än under de inledande repetitionerna.