John Lundvik repar i en vit kavaj och vita byxor. Jag gissar att det är hans scenkläder. Numret påminner lite om Sanna Nielsens Undo, med strålkastar käglor som omger honom, bildar rutmöster och fälls snyggt runt omkring honom.

Det här är en klassisk eurovision-powerballad och John kan verkligen sjunga. redan i första genomsjungningen river han av en lång ton inför sista refrängen som i hans framförande ser ut som han tar i förbifarten, men det är snyggt och rent och väldigt säkert.

Jag är glatt överraskad över numret och det här är en ballad som Eurovision-fansen nog kommer gå igång rejält på.