Oj, vad ska man säga om Jonas Gardells Det finns en väg?

Det är absolut ingen humorlåt. Det är en allvarlig visa, som börjar mycket avskalat i första versen.

Första refrängen har pianokomp och visar en väldigt klassisk schlageruppbyggnad.

Hela låten växer dessutom med i porincip varje ord.

Det här är gammaldags så det förslår. Men också det som man vant sig vid att höra Jonas göra när han har egna låtar på sina föreställningar. Möjligen har Melodifestival-publiken inte riktigt den kollen, dock.

Det är mycket nära ett snyftande pekoral som kan få kraft och charm på scenen.

Och att låten växer genom varje ord är verkligen ingen överdrift. Visan övergår nästan i en kampvisa ju mer av låten vi får höra.

Och så kommer det en oerhört klassisk tonartshöjning.