Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Lovers of Valdaros Modern Talking-disco känns superhärlig vid andra lyssningen. Den här gör mig glad och sugen på att dansa. Om grabbarna kan göra den på scenen på ett snyggt och varmt sätt kan det här blir första gången som någon från talangtävlingen P4 nästa faktiskt lyckas i den här tävlingen.

Dolly Styles Habibi är glad och lättrallad och kommer att spelas på alla skolgårdar hela våren, men för mig blir den snabbt otroligt tjatig. Och de här tjejerna kan fällas av nya röstnignssystemet, där det inte räckar att få röster från en åldersgrupp. Nu måste man ju få röster från hela åldersspannet. Samtidigt har jag svårt att sitta still och blir lite så där dansig i kroppen.

Martin Stenmarcks Låt skiten brinna känns lite som Uno Svenningssons Under ytan, men jag får inget ordentligt grepp om den ens vid andra genomlyssningen. Verserna är fina och suggesstiva, sticket jättesnyggt och det bygger till en refräng som jag gillar, men som känns lite för anonym. Jag kommer älska det här på lördag, men då har jag hört den minst 10 gånger. Tv-tittarna får bara en chans.

Lina Hedlunds Victorious känns som det här årets motsvarighet till Jessica Anderssons Party voice, men den är kanske inte lika omedelbar. Den går i högre tempo och kommer vara en självklar hit på schlagerdansgolvet, jag kommer dansa till den och den gör mig på bra humör. Men förra året gav Jessica Andersson den här genren upprättelse, kan Lina Hedlund fortsätta på samma bana? Det är inte alls säkert, så jag sätter all press på henne nu.

Omar Rudbergs Om om och om igen är nån form av reggae och jag blir helt ställd även andra gången jag hör den här låten. Det här var inte alls vad jag förväntade mig av honom. Joddlandet på Duuuuuu och Jaaaaaag i falsett låter nästan orientaliskt i tonerna och så de spanska textraderna ovanpå det. Jag är alldeles förvirrad. Det här ska bli intressant att se på scenen.

Rebecka Karlsson gör effektiv Katy Perry- och Taylor Swift-pop och hennes Who I am bygger snyggt upp till ett effektivt stick och en snygg refräng som kompletteras med lite wohoa-whohoa-partier och körer som upprepar titeln. Det här kan bli farligt på lördag om Rebecka kan framföra den lika bra som den låter på inspelningen.

Jon Henrik Fjällgren sjunger Norrsken och det är så effektivt att man baxnar. Han jojkar till en melodislinga som är så tydligt lånad från Axwell Ingrossos Sun is shining att det inte kan kallas något annat än skamlös stöld. Jon Henrik själv känns både spröd och stark i öppningen och det här känns så cyniskt uttänkt men jag faller ändå för det. Och när höjningen kommer så faller jag pladask.