Andra genomsjungningen för Oscar Enestad nu. I tv-skärmarna blir han väldigt mörk i ljusburen. Han syns bättre när han är utanför buren.

Han ser också konstant bekymrad eller bevärad ut.

Han griper inte riktigt tag i mig när han gör låten, jag vet inte vad det är jag saknar. Kanske lite mer leenden, inlevelse i sången. Han sjunger ju både om vad han älskar och vad andra inte ville att han skulle få älska.

Och ett parti precis i slutet försvinner hans sång och drunknar i kören, det blir som ett sammelsurium av ljud och röster och där drunkar Oscar, åtminstone här inne i arenan.