Nu sitter jag och sjunger med till Duncan Laurence, som jag tyckte var urtrist första gången jag hörde. Jag förstår varför den är en vinnarkandidat. Han är snygg, charmig och så himla bra i sången. Låten sticker också ut och när handklapp-partiet kommer i slutet, när han själv lutar sig bakåt från pianot och sträcker ut armarna, så ryser jag.

Bild från dagrepet.