Malou Prytz överraskar med att vara ganska långt från den tuggummipop hon gjorde förra året. Det här är betydligt mycket mer Sia och Rihanna över refrängen. Versen känns lite svagare och otydligare men refrängen sitter där. Här får Malou bevisa att hon kan sjunga, och hon har ett ganska lågt röstläge som ger ett tydligt id. Det tänkte jag aldrig på förra året.