Nu Jan Johansen på scenen äntligen. Han har en mörk kostym på sig och sjunger med raspig röst.

Det är ett stillastående nummer. Janne står ensam vid ett mickstativ och på tygstyckena projiceras en stadssilhuett.

Det märks att Jan Johansen har plockat upp låten en tonart. Thorsten Flinck hade inte klarat av att sjunga den här versionen. Det är mycket mindre teatralt med Janne vid micken och det blir en raspig rockvisa av det hela.