William Stridh tillhör den typ av artist som fansen är ganska förlåtande mot när det kommer lite sura toner. Så brukar det var för ung-snygg-kille-i-Mello. Så lär det vara här också.

Men det blir surt både i öppningen och när han gör en tonövergång utan hjälp av sin kör i kuliss.

I sista genomsjungningen får vi scenen fylld av tungrök. Och William sätter kamerorna och får till ett bra gung i sin sköna och tydliga soul-på-svenska-refräng.