Men oj.

Vad i hela vad som helst är det som händer på scenen. Albin går runt alvarlig och lite dyster och sjunger sin låt. I nån form av slottsmiljö dör dansarna sliter av vita lakane från prylar och sen sveper in sig i dem.

Jag hör ganska höga skratt fårn pressläktaren och jag sitter bara och gapar.

Albin Johnsén har en ganska skön låt, med en tydlig och snygg hook, men jag kan bara se dansarna som flyger runt honom.

När de lämnat lakanen så fortsätter de att fladdra runt Albin och jag får känslan av att själva skrattar lite åt vad de gör på scenen.

Det är liksom urtypen för något som är fullständigt överarbetat. Jag tänker på östeuropeiska jättenummer i Eurovision, som alltid slutar i kaos i tv-bilderna.

Det här kan vara det konstigaste jag sett på Melodifestivalens torsdagsrepetitioner. Och då har jag ändå snart sett 86 styckan à 7 respektive 8 artister i deltävlingarna och 10 respektive 12 artister i finalerna.