Paul Rey börjar med pianokomp, i en suggestiv Ed Sheeran-poplåt.

Refrängen är tydlig och enkel. Det här är snyggt och kan leda till Paul Reys genombrott i Sverige om han lyckas framföra den på scenen. Det här gillar jag.

Lite så där smådeppig pojkpop som kommer funka hur bra som helst på radion. När han i sista refrängen får tryck bakom rösten av en maffig kör så blir det lite extra snyggt.