Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget med andra intryck låt för låt.

Anton Ewalds New religion är smart skriven modern pop som kommer passa Anton. Det är så här man ska göra, anpassa låten efter artisten. Det är tydliga Katy Perry-drag i låten, Markus Larsson drar referenser till I kissed a girl. Fet här gillar jag. Snyggt, smart, modernt. Men kommer folk ihåg Anton Ewald?

Julia Alfridas Rich får jag ingen kläm på. Det är nån slags teatralt shownummer inbyggt i låten, med en underliggande antydan till pampighet som jag inte riktigt tycker får ta utrymme tillräckligt mycket i låten. Den som inte tänker på ”If I was a rich man” har aldrig sett Spelman på taket. Visst finns det inslag av Lorde och Billie Eilish i det här. Men dit når inte låten, på andra genomlyssningen i alla fall.

Wahl feat. Sami gör 90-talet och det här är härligt rolig nostalgi i hiphop-form, med drag av Tjuvjakt, Hov1, Viktor Leksell, med en supertrallig pop-pop-pop-refräng som snarare är mer plastigt tuggummi än Hov1. Liksom Smurfhits. Svenne Bananig hiphop som absolut kan funka på lördag. Alltså, jag sjunger med.

Frida Green kan imponera med sin The silence på lördag. Men det kommer helt att hänga på henne och hennes framträdande. För låten i sig är inte så märkvärdig vid andra genomlyssningen. Som en country-pampig ballad Anna Bergendahl valde bort förra året. men om Frida trycker till med rösten kan hon få många att tappa iväg på sina mobiltelefoner.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör dansbandskuplett med övertydlig text om att klappa din hand och skaka din kropp. Det här är är superlätt att tralla med i, men kanske blir det för tjatigt, speciellt som ”ding dong”-partiet inte riktigt har någon specifik melodi. Det kan absolut bli ett charmigt scenframträdande som många barn kan fullkomligt älska. Särskilt om Eva Rydberg bjuder så mycket på sig själv som hon brukar på scenen. Men sen gäller det att få övriga publiken med sig också.

Patrik Jean gör modern radiopop som inte kommer störa någon. Det är den typen av generisk skvalmusik som de kommersiella radiokanalerna älskar för att det inte får någon att byta kanal. Men för att det ska funka på scenen behöver Patrik också imponera med sin röst. Refrängen är tydlig, men sätter sig inte riktigt vid andra genomlyssningen. Det här går lite åt Paul Rey-hållet och det har ju funkat för Rey, men då hänger det på att Patrik blir lika charmig på scenen. Han har en avancerazd falsett i slutet av låten, som också slutar helt abrubt.

Dotter avslutar andra deltävlingen med Little tot och det här är veckans tydligaste låt. Det blir uppenbart vid andra uppspelningen. Kanske inte lika omedebar som Bulletproof förra året, men den här clubhouspoppen lovar ett scenframträdande som kan imponera. Men jag tycker att hon borde bytt titel på låten.

Och där har vi fått lyssna på alla veckans låtar två gånger.