Fråga mig inte vad det här är för något. Timbuktu. På ett 1700-talsslott. Sjungandes Mikael Wiehes Flickan och kråkan. Jag gissar att ni gapar som jag gjorde igår kväll på första genrepet. Det är så bisarrt. Och pågår i en evighet. Det är liksom inte dåligt. Bara... konstigt.