Malin Christin sitter vid ett vitt piano på satellitscenen mitt ute i publiken.

Pianots baksida blir också en filmduk som spelar upp bilder av händer som aldrig riktigt tar tag i varandra.

Det är mycket närbilder på Malin i den här göraslutballaden med den kaxiga texten om att ”det är inte synd om mig, det är synd om dig”.

Två minuter in i låten ställer sig Malin upp, samtidigt som låten växer från det enkla pianot till mer kraftfull produktion.