Vinden börjar långsamt blåsa i både tyger och hår i mitten av första refrängen.

Jag älskar när Shirley tar i och verkligen levererar i sången. Men det blir lite som en Disney-ballad. Nånting som huvudpersonen ska sjunga i en tecknad film eller en musikal.

Jag stannar kvar liksom oberörd. Shirley har gjort bäst ifrån sig i Mello när hon har tävlat med en låt i upptempo på svenska.

Låtarna på engelska har inte gått lika bra. Risken är att det här kan gå samma öde till mötes, oavsett hur bra hon sjunger.

Det är inte så att det blir generiskt, det kan det inte bli för det hörs tydligt att det är Shirley Clamp. Men ändå blir låten som något vem som helst (med stark sångröst) hade kunnat sjunga. Den säger inte Shirley Clamp till mig.

Hade den tävlat i Eurovision hade ni i morgon helt glömt bort hur sångerskan såg ut, och kanske till och med hur låten lät.