Ikväll kommer jag och Markus Larsson att bevaka vår 100:e sändning av Melodifestivalen. Jag räknade länge antalet efterfester, för då visste jag att jag skulle vinna över Markus som några gånger valt att åka hem så fort han jobbat klart efter sändningen.

Men det sket sig ju förra året när inga officiella efterfester hölls alls.

Så jag får stoltsera med att jag samtidigt kan fira 200 genrep i eftermiddag, för där ligger Markus Larsson i lä. Han är bara uppe i hälften så många, 100 genrep, eftersom han inte är på plats under lördagsgenrepen alls.

Han kan istället stoltsera med att leda över mig i antal Eurovision. För när jag var Londonkorrespondent 2010 bestämde mina chefer att jag visserligen fick komma hem för Mello, men sen fick det räcka. Jag behövdes bättre i London än på Eurovision.

Resten är historia. Anna Bergendahl åkte ut i Eurovision-semin. Jag vill inte hävda att det berodde på min frånvaro, men fakta visar ju att Sverige aldrig har åkt ur Eurovision när jag har varit på plats. Just sayin…

De följande åren som jag var kvar som korre i London fick jag också återvända till Eurovision-land. Men det där nesliga 2010 gör att jag hela tiden kommer vara på efterkälken där, Markus kommer i år kunna skryta över sitt 16:e Eurovision, medan jag bara gör mitt 15:e.

Jag gjorde en googling på våra namn och hittade lite bilder så klart.

Som tur är finns inte de vildaste privatbilderna googlingsbara.

Det är mer den här typen, när Jenny Ågren är tillbaka i Mello-land sedan förra året och gör podden Schlagerkoll med mig och Markus. Åren 2009, 2011 och 2012 gjorde hon också alla tv-intervjuerna med förlorarna i greenroom efter finalen, medan jag stod och väntade på vinnaren.

Sen tog Helena Trus över den uppgiften under så många år att jag inte riktigt minns när hon, min schlagerfru, dumpade mig, övergick till tv-showen ”Aftonbladet Morgon”, vidare till nyhetsredaktionen och sen, för ett drygt år sen övergav mig fullständigt för Expressens samhällsredaktion.

Men jag är inte bitter.

Ni förstår kanske inte av de här bilderna varför Markus Larsson har fått det interna smeknamnet Glad-Larsson.

Men det beror på att han håller uppe en image av det där buttra norrländska.

Lite som min fåniga keps.

Men det fanns en tid före den fåniga kepsen också.

Som på den här bilden som jag googlade fram och lånat från QX Schlagerprofilernas gamla poddplattform.

Mina allra käraste frenemies Ken Olausson och Ronny Larsson tillsammans med mig och Markus.

Lite osäker på datum, men att döma av skjortan skulle jag tippa på 2009.

För jag hade samma skjorta på mig på en bylinebild från samma år. (Titta, jag har varit ett babyface!).

 

Men numera är det enda pojkiga texten på kepsen, helt klart.

Den första bilden på mig och Markus i Aftonbladets arkiv?

Jo, den ser ut så här, från 2007 när Aftonbladet ville skryta med sin storsatsning på bevakningen av Melodifestivalen.

Det här var då åtta printreportrar, jag som tv-reporter och bloggare och tre chefer med på bilden. Bossarna stannade visserligen hemma, men med under bevakningen av Melodifestival-turnén var det året också två till tre stillbildsfotografer varje vecka och en tv-fotograf.

I år är vi fortfarnade största redaktion på plats, men vi får tyvärr nöja oss med tre reportrar, en fotograf och en tv-fotograf.

Och så Markus Larsson.

Titta på den där bilden igen igen, för Aftonbladets gäng från 2007 är idag några riktiga nyhets- och nöjesveteraner, där flera också numera kan stoltsera med höga chefspositioner på nyhetsorganisationer och mediehus i Sverige.

Och så Markus Larsson och jag då. Som fortfarande är kvar och bevakar Melodifestivalen.

På bilden ser ni alltså stående: Niklas Stömberg, Susanne Nylén, Björn Solfors, Klas Lindberg, Helena Trus, Joacim Forsén (då Persson), Therese Färsjö (då Hansson) och Kristina Pousette. Sittande: Tobias W Linder, Carina Bergfeldt, Markus Larsson och Tobbe Ek.

Men vet ni? Jag tror att Markus och jag faktiskt dragit två av de längsta stråen, i att vi får göra något som vi verkligen älskar.