Oleh Psiuk har gett hundratals, kanske tusentals, intervjuer under de två veckor han och Kalush Orchestra varit i Turin och under månaden dessförinnan när de från en vecka in i april fick lämna hemlandet för att resa runt på en pr-turné i Europa och jobba för att väcka opinion för Ukraina.

I varje ögonblick har han varit allvarlig. Ofta upprepat samma, lite inövade, meningar om hur viktigt det är för Ukraina att tävla och att visa upp sin kultur. Blicken har varit riktad rakt fram, men också ibland känts lite frånvarande.

Den allvarliga minen har aldrig rubbats.

För det här är på allvar. Hans upppdrag har varit från den ukrainska staten, att kämpa i det kulturkrig som Ukraina behöver vinna för att behålla sin självständighet.

Därför var det så otroligt härligt att få se honom le på vinnarpresskonferensen äntligen. Först lite försiktigt när han överrumplades av att pressen sjöng Happy birthday för honom.

Men sen igen, större, när hela bandet ställde upp sig för att fotograferas efter presskonferensen.

Då skrattade de äntligen tillsammans. Förhoppningsvis har de kunnat göra det bakom stängda dörrar under repetitionsveckorna också.

Men äntligen kände de sig bekväma nog att även våga göra det offentligt.

Men så har de också tagit den där segern, som är så viktig för hela Ukrainas befolkning.

Jag hann kasta ur mig en fråga till Oleh Psiuk när de var på väg ut från presskonferensen, eller kanske snarare ett påstående:

– Oleh, det är första gången vi får se dig le, hur känns allt?

Han kollade på mig och hann uppfatta frågan, men skrattade bara medan hela bandet försvann ut från presskonferensen igen.

Jag hoppas att de får fira ordentligt tillsammans nu.