Jag blir alldeles fnissig över struttandet på scenen, koreografin, låttexten, melodins vändningar.

Emil Henrohns Mera mera mera är verkligen som en mashup av allt som var som mest Melodifestival 1998 till 2006.

Varenda pose på scenen är uttänkt efter en förlaga på en schlagerscen i ett parallellt universum.

Men det här riskerar att vara mer Mathias Holmgrens Långt bortom tid och rum, eller något bortglömt Eurovision-bidrag från Moldavien när det vill vara Alcazar och After Dark och Linda Bengtzing.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja dansa med, sjunga med och skåla i pink champagne med Emil Henrohn, för det känns att han har så roligt på scenen när han gör det här.

Och även om flera av mina schlagervänner tycks avsky detta så är det för mig ett verkligt guilty pleasure. Jag vill ha merà merà MERÀ av Emil.