Det är som att kliva in i ett futuristiskt dataspel när Smash into pieces scenografi kommer in på scenen.

Jag har lite svårt för att man aldrig riktigt ser sångaren Chris Adam, eftersom hans ögon hela tiden är i mörker under kepsen.

Det syns också tydligt att varken Benjamin eller Per spelar sina isntrument på riktigt. Musiken är ju förinspelad i Mello så alla med instrument får ju fejkta sitt spelande, men i den här genomsjungningen blir det uppenbart.

SVT:s nummeransvariga Jennie Widegren går igenom kamerorna med Signe och Hjördis mellan genomsjungningarna.

I första genomsjungningen hittade de inte riktigt varandra i första versen och refrängen, men nu låter det bättre. Däremot saknar jag fortfarande lite tryck i sången.

Tjejerna har varit lite sjuka och berättat att de sparar sig lite, men jag hade gärna ändå sett att vi fått höra verserna ordentligt nu.

Men sista refrängen sitter snyggt. Där tar både i och kompletterar varandra bra.

Nu är det dags för Signe & Hjördis. De är väldigt fina på scenen, men det känns som det saknas nåt litet ompf i den här scenshowen.

Det mest spännande är liksom att att Signe är barfota medan Hjördis har lackstövletter på sig.

Pressen blev hög på Loreen under presskonferensen. Det är mycket journalister på plats här i Malmö. De allra flesta just för Loreens skull.

Och det verkar som att trycket på henne blev hårt under intervjuerna.

Flera gånger fick hon avbryta för att få i sig lite frukt eller chokladbitar innan hon kunde gå vidare med nästa intervju.

Hon pratar lågmält, men fortsätter att ge intervjuer under hela presskonferensen. Det blir också Loreen som lämnar presskonferensen sist av alla artister.

Efteråt hjälps hon ut av sin presskontakt som har ett stadigt grepp om hennes arm på väg ut.

Men alla har ännu inte fått sina intervjuer, så Loreen eskorteras inte backstage, utan till pressrummet där ytterligare intervjuer väntar.

Min kollega Schlager-Stina frågade Loreen hur hon mår och hon säger att hon är okej, att hon är lite trött och att det är mycket men att hon mår bra.

Hoppas verkligen inte att pressen på henne är så stor att hon kollapsar här i Malmö.

Kiana Blanckert gör en andra genomsjungning och nu sitter mikrofonsändaren kvar på sin plats.

Hon har bra energi på scenen och det känns som att hon är lite extra glad just för missödet som nyss hände, att det gett henne kraft att köra ännu lite mer med inlevelse.

Nu drar repen igång. Kiana Blanckert är först ut.

Det här är ett snyggt nummer med lysrörsdansen som inramning.

Oj, där flög Kianas sändare av medan hon snurrade runt på scenen. Hon fångade den snabbt i handen och efter några oroliga blickar skrattar hon till lite innan hon fortsätter att sjunga.

Hon sätter sen resten av repet snyggt med sändaren i handen. Och när hon sjungit klart fortsätter hon att skratta på scenen. Om något liknande händer på lördag så vet hon att det funkar att bara fortsätta sjunga.

Nu är det presskonferens innan repet drar igång och nu ser jag att det inte bara är den hemliga trummisen i Smash into pieces som har sminkat händerna svarta.

Även gitarristen Per Bergquist har sina armar helt svartmålade. Fy så jobbigt att gå runt så. Allt blir ju svart och fläckigt.

Och det är inte bara armarna. Det är hela överkroppen.

Får ett meddelande från Emil Henrohns team.

Det verkar som att han höll med mig om att det är bättre med tisha under jackan än linne. Så nu är det en t-shirt på istället!

Ibland ska man följa mina råd. Ibland inte. Men det här var nog en sån gång när det är helt rätt.

Verkligen överallt.

Gossedjuren finns i varje gränd här i Malmö känns det som.

Det är något fascinerande med hela den här furry-grejen tycker jag.

Vädret i Malmö kan beskrivas som grått. Grått, grått, grått.

Emil Henrohn gjorde sitt bästa för att liva upp det med lite ballonger och ett skutt utanför hotellet igår.