Hoppsan!

I det repklipp vi i pressen får se märks att Mariette sjunger sig helt anfådd. Hon klarar knappt av att sjunga färdigt låten och så fort den är slut kippar hon efter andan.

Mariette brukar ligga i hårdträning inför mello och sjunga på löpbandet och grejer, det räknar jag med att hon gjort även i år.

Mariette Hansson gör en snygg scenshow. Rampen och trappan är i centrum där hon och dansarna rör sig framför en solförmörkelse som övergår till soluoppgång.

I bryggan går Mariette ensam högst upp på rampen för ett så kallat moneyshot där hon och dansarna kastar varsina näsdukar upp i luften så att de seglar ner i slowmotion.

Men eftersom vi inte får vara inne i arenan på torsdagarna utan måste förlita oss på SVT:s bilder så får ni inte se hur det ser ut.

Det här är vitt och ljust och lekfullt utan att bli barnsligt.

Och i avslutet är dansarna med Mariette högst upp på plattformen i en rätt snygg Eurovision-pose där artist och kör samlas. Jag gillar det.

Mariette Hansson tycks ha släpat upp en skateboardramp på scenen.

Hon har också med sig husdansaren Kim Pastor och externa dansaren Liza Johanne Stokseth som i öppningen agerar kör, även om det är oklart om de mimar eller sjunger.

Lisa Arnold, Kenny Lants och Lamin Holmén ansluter på skateboardrampen, som också har en trappa i mitten. Men Kenny och Lamin använder rampen till det man alltid vill göra med skateboardramper, åka rutschkana.

Jag vill också åka rutschkana i Mariettes scenshow!

Jag får inte riktigt grepp på vad jag ser, men om jag förstår Mello-uppslagsverket Mellopedia korrekt så hänger det ett gäng led-paneler från taket i scenens framkant under Smash into pieces scenshow.

Totalt 107 stycken ska det vara, från scentaket och på den stora plattformen där trummisen placerats.

Känslan är lite dataspel och futuristiskt och gimmicken med den hemliga trummisen som ska kännas mystisk funkar, även om han skulle kunna synas ännu mer i tv-bilderna.

Smash into pieces har som väntat banduppsättning på scenen.

Men tv-bilderna börjar med en inzoomning av masken på gruppens trummis som har försetts med lysdioder som blinkar i rött.

Trummisen, som kallas Apocalyose DJ, Apoc, har placerats på en hög byggställning längst bak på scenen.

Det här är snällrock som sticker ut i årets startfält eftersom det inte varit någon rock alls förut.

Det ska absolut inte räknas bort på lördag, men jag kan inte känna att jag blir överrumplad av det jag ser på scenen.

Det är alltid lite svårt att göra scenshow av bandsättning, men här skulle de tjäna på fler närbilder så att man får bättre kontakt med sångaren Chris Adam.

Det skulle kunna funka som komplement till de hetsiga åkningarna och snabba klippen som ska ge tv-spelskänsla.

I det klipp som vi får se känns det lite för mörkt. Inte att scenshowen skulle behöva ljusas upp, men att man behöver se killarna lite bättre. Nu blir de i princip lika anonyma som snubben bakom masken.

Jag kan inte bestämma mig för om Signe & Hjördis Edelweiss känns för snällt på scenen för att utmana om avancemang den här veckan. Eller om det snälla kan bli Signe & Hjördis styrka. Att det inte skaver utan får vara fint, gulligt, charmigt och väldigt väldigt trallvänligt.

Det finns mycket att slipa på när det gäller kamerablickar och att känna sig bekväma på scenen, med armrörelser som ska kännas naturligt och inte inövat. Men de har flera dagar på sig tills sändning och det är inte förrän på lördag det gäller.

Signe & Hjördis är barnbarn till Gullan Bornemark och enligt mina vänner på Schlagerfesten-podden är det faktiskt Gullans fiol som Hjördis har med sig på scenen och spelar på.

Signe & Hjördis sstår vid mikrofonstativ på scenen som är fylld av rök. På scenen finns flera podier fyllda med glödlampor på pinnar.

Signe börjar sjunga medan Hjördis spelar på en fiol. På skärmarna bakom dem sveper blomblad i slowmotion.

Det finns något i detta som saknar det där drivet som Timoteij och Kom hade. Det som gjorde folkkänslan till schlagerpop. Det är liksom för snällt på nåt sätt.

Men samtidigt härligt fint och lite skoj.

På det repklipp vi får se känns det som att Signe & Hjördis inte heller tar i med sången som jag skulle vilja höra dem göra, i bryggan upp till tonartshöjningen, exempelvis.

Jag är fortfarande i Stockholm.

Jag och Markus Larsson sitter i Aftonbladets Melodifestivalen war room och följer repetitionerna på distans, men vi har ett team på plats i Malmö redan idag också, som kommer träffa artisterna och ta pulsen på dem.

Så förhoppningsvis kommer jag kunna ge er lite uppdateringar här i bloggen tack vare Schlager-Stina Dahlgren och vår fotograf Jimmy Wixtröm.

Ja, precis den Jimmy Wixtröm, som redan har börjat ha roligt.

Han såg vissa förbättringspotential till den banderoll som snurrar på sajten och såg till att börja fixa lite.

Jag tror mest att han är lite sur över att han själv inte är med på bild.

Jag kanske ska testa med en randig keps förresten?

Buttericks har för övrigt varit på mig och tycker att jag borde använda deras propellerkepsar också, men som journalist på Aftonbladet så kan jag inte bli sponsrad.

Jag köper mina kepsar själv.

Jimmys humor har inte heller ändrats sen 2017 som ni ser på den här länken.

I det repklipp vi får se nu slaskar dansarna i tv-bilderna lite för ofta för att specialeffekterna ska bli tillräckligt snygga.

Det här behöver skivbolaget så klart vara tydliga med att det inte får vara i sändning, men det är också bara torsdag och många dagar kvar för att finslipa såna detaljer.

Men vi vill verkligen inte se dansare som hukar sig ner och tar sats för att springa in i bild. Vi vill bara se dem dyka upp.