Jesper Rönndahl och Farah Abadi skämtar om förra veckans Tillfälligt avbrott mellan Edens och Uje Brandelius framträdanden.

Gud vad skönt med ett manusteam och programledare som väver in snackisar och håller programmet aktuellt!

Eden känns lite nervös ikväll med publiken, men det ger bara en extra nerv i hennes spröda sångröst.

Jag tror att det är smart att gitarristen Lovisa är där med henne och att Eden riktar mycket av sången mot henne, som att vi får följa med i ett intimt samtal mellan dem.

Oj, när hon riktar sången ut i publiken känns hon livrädd. Men den känslan har fungerat förut, minns Blanche som tävlade för Beligen i Eurovision 2017 med City lights.

Det viktiga är att sången håller och den känns aldrig i fara.

Publiken är inte lika peppad här i Linköping som de var i Göteborg, men Wiktoria får ändå igång dem.

Hon har bra energi och halvvägs in i låten har hon väckt liv i publiken som jublar och klappar takten.

Här i arenan värms publiken upp med Dolly Styles Habibi sekunderna innan genrepet drar igång. Det höjer temperaturen här i arenan. Jag och Schlager-Stina gör koreografin så klart.

Och så drar repet igång.

Jesper Rönndahl presenterar höjdpunkter om Linköping, som att det är Sveriges flyghuvudstad ”med två avgångar om dagen”.

Och så kommer han och Farah Abadi in på scenen. Jesper i en greenscreen-morphsuit.

Han tänker typ slå rekord i antal klädbyten. Jag gillar den här öppningen. Jespers humor är lite lågmäld och eftertänksam ibland. Och andra gånger skriven rakt på näsan.

Nu skapas lite tv-fusk i arenan när Farah Abadi och Jesper Rönndahl spelar in en puff som ska sändas i tv i morgon vid 19:30 och kännas som att det är live då.

Nu har jag tagit plats i arenan här i Linköping. Det känns inte riktigt lika bra sålt som på fredagsgenrepet i Göteborg. Det finns rätt många tomma stolar här inne.

Jag blir speciellt förvånad över att det fortfarande är så många tomma stolar på främre parkett när det bara är en kvart kvar till repet drar igång.

Tråkigt för artisterna om det känns tomt, men publiken som är här jublar rätt duktigt under publikuppvärmingen så förhoppningsvis märks det inte.

Det blir en sista genomsjungning för Theoz. Det här är glatt och härligt. Soundet är detsamma som förra året och som låtskrivaren Axel Schylström också hade när han tävlade i Mello för några år sen.

Det känns att det ligger i grunden här och passar kanske Theoz bättre än Axel egentligen.

Och min vän Anders från Schlagerfeten-podden uppmärksammar mig på att det är en tonartshöjning i Theoz låt.

Inte konstigt att jag gillar den här då!

Theoz gör sin första genomsjungning nu. På plats inser jag att han har fyra delar egen vägg med ljusrigg med sig på scenen.

Den består av de här fyrkantiga ljusplattorna på stålrör.

Det är hög energi och idag har dansarna sina scenkläder på sig. Det är svart och vitt i olika utföranden.

Tyvärr får vi dock inget pyro. Det sparas till genrepet ikväll.

Maria Sur sjunger otroligt säkert.

Det snyggaste partiet i låten är när kören kommer in bakom henne och hon kliver fram till scenkanten och avslutar ensam.

Nu får vi se Maria Surs artistvykort, hon berättar om hur hon tävlat i The Voice och X Factor i Ukraina och att låten handlar om hur hon tagit sig från Ukraina till Sverige, men att pappa är kvar där.

Den är inte så cyniskt tårdrypande som jag befarat. Det tycker jag är till Marias fördel. Då kommer hennes framträdande och sången få mycket mer avgörande betydelse.