På väg ut från hotellet sprang jag in i Cornelia Jakobs och David Zandén.

De hade inte fått nog av efterfestande.

Så precis när baren stängde lyckades de med en mindre champagnekupp.

Som sista beställning fick de igenom fyra flaskor bubbel och mängder med glas, som de mycket nöjda bar på för att kunna fortsätta efterfest-slarvande på hotellrummet.

Om det blev Victor Crones rum 820 eller på något annat hotellrum vågar jag dock inte svara på.

Men jag orkade verkligen inte någon efter efterfesten-fest i natt.

Efterfesten hade varit tillräckligt lyckad och första veckan är man alltid lite extra trött.

Så jag får erkänna att jag gav upp.

Klockan 03:28 valde jag istället att trilla hemåt i natten.

Men inte förrän jag tagit den där allra sista bilden från festen. Så klart med Loulou LaMotte som var mäkta besviken över att jag inte ville fortsätta slarva in på de tidiga småtimmarna som vi brukar.

Eller, det blev bara den näst sista bilden, skulle det visa sig.

Dj:n spelade Stad i ljus som sista låt, men folk ville verkligen inte gå hem.

Victor Crone dansade tillsammans med kärleken, sambon Amanda, och sen tändes lamporna.

Kvar på festen var då förutom Crone även Loulou LaMotte, Elov & Beny, Adam Woods, Cornelia Jakobs, Thomas G:son, Tone Sekelius och många många fler som absolut inte ville att festen skulle sluta.

Många gick runt och försökte fiska över var det kunde tänkas fortsätta en efterfest.

Och så värst diskret var det inte när rum 820 lanserades. Victor Crones hotellrum. Han bjöd glatt in, för han ville inte att festen skulle ta slut och att döma av de överfulla hissarna var det många som begav sig ditåt.

Allt som allt var det en lyckad efterfest. DJ:n spelade musik som fick folk på gott humör och fyllde dansgolvet, änfda fram till stängning.

Elov & Beny var uppe när Raggen går spelades.

Linda Bengtzing hängde på i långdans.

Lasseman Carlsson svängde också loss ordentligt.

Men Tone Sekelius var nog den som röjde allra hårdast på dansgolvet, åtminstone i omgångar, då och då pustade hon ut tillsammans med vännerna.

De hade fått strik nej från SVT.

Elov & Benys körsångerska och dansare Åsa Bergfalk fick absolut inte.

Men det struntade teamet i.

Beny var stenhård: Jo, du måste!

Och på efterfesten var Åsa väldigt nöjd över den lilla kuppen där de trotsat SVT:s order. Det var en liten detalj, men ibland är det otroligt skönt att få busa som man vill och inte följa precis alla regler.

För vem skulle egentligen se att det står ”Men kuken!” på ringen hon bar på scenen? Med största sannolikhet ingen.

Så den var med under scenframträdandet, trots SVT:s tydliga nej.

Och det är klart, om man zoomar in ordentligt så går det att uttyda att det sitter en viss ring på fingret där.

En Mello-makthavare i kulissen väckte en hel del uppmärksamhet på efterfesten.

Personen jobbar inte på SVT, utan har genom åren på olika sätt varit inblandad i flera låtar och bidrag som tävlat i Melodifestivalen. Hen har ett stort kontaktnät i branchen, och brukar beskrivas som rolig, och en person som många vill arbeta med.

Men under kvällen hörde jag gång på gång hur folk kommenterade hur den här personen betedde sig.

Jag såg också ett antal personer lämna konverstioner med personen, skakandes på huvudet, eller himlandes med ögonen.

Tre gånger kom olika personer fram till mig spontant, direkt efter en konversation med branschpersonen, och suckade högt över hur jobbigt det var att prata med hen.

Anledningen var att personen var på så dåligt humör att det inte gick att ha en normal konversation.

Hen öste galla ur sig över hur dåliga alla låtar var. Det var fel på precis allt, både i årets tävling och förra årets tävling, förutom så klart just de bidrag som hen själv var inblandad i.

Var inte låtarna usla så sjöng artisterna falskt, eller var dåliga, eller tråkiga eller fula. Men framför allt var det fel på musiken, allt var dåligt, det fanns ingen hook, det fanns ingen orginalitet, hur kunde man skriva en låt så? Hur kunde man tycka att det var bra? Hur kunde någon rösta över huvud taget?

Men så klart med undantag, och alla undantag var personen själv inblandad i på ett eller annat sätt.

– Jag var tvungen att bita mig i tungan, det är ju inte direkt som att hen själv är Max Martin, sa en person som fick nog av det bittra gnällandet.

En annan suckade högt:

– Jag orkar inte med hen längre, det är bara gnäll och sura ord, allt är dåligt. Och då ska vi ändå jobba ihop framöver.

Adam Woods gick runt och mådde som en kung på efterfesten. Helt välförtjänt eftersom han sjungit sig själv, Jon Henrik Fjällgren och Arc North till final!

Han skrattade lite över att jag visste vad hans flickvän hette.

Som en duktig journalist hade jag så klart kollat upp att han var sambo och att hon heter My.

De firade tillsammans till sent i natt. Om hon är stolt över honom? Mycket!

När mina kollegor Stina och Natalie spelade in vår efterfest-tv blev det konfettiregn över finalister och semifinalister.

Sen fick Stina stå och dammsuga mattan från konfettin i säkert 45 minuter. Jag tog ingen bild på det, men så klart var vår fotograf Lotte på hugget.

Klockan hade passerat 02 när Bauer Radios och Schlagerfesten-poddens Elaine kom flygande. Det var dags för den obligatoriska shotsbilden.

En efterfest tycks inte ha hänt förrän den har tagits. Det är ju nånting märkligt med de där shotsen som brukar dyka upp på småtimmarna.

Men Tone Sekelius, Loulou LaMotte och Elov & Beny-Beny var inte sena att hoppa på tåget.

Blond som jag är tog det mig flera sekunder att förstå Tone Sekelius snabba snapsvisealternativ:

– Vad äter hunden ur?

– Skål.

Som en gammal farbror fick jag luta mig fram och flera gånger fråga: ”Va sa du, sa du?” Men till slut gick det in i alla fall!

Den här bilden glömde jag nästan bort att lägga upp. Schlagerfesten-poddens Anders och Elaine tillsammans med Liamoo och hans fina flickvän Caroline. Och så jag då förstås.

Jag hann aldrig dansa med Caroline nånting den här gången tyvärr, men hoppas att det blir fler fester!