Alltså. Nu är det tredje gången jag ser Jesper Rönndahl med jätteblåsan.

Det är så dumt va.

Men nu skrattar jag faktiskt lite.

De är en grupp. Japp. Den heter Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods.

Lätt att säga? Nja.

Jag brukar dra ihop det till Jon Henrik-gänget.

Arc North, som ju är dj och producent får låtsas hamra på trummor för att ha en mening på scenen. Annars brukar den här typen av akter vara bäst när dj:n inte är med i showen, utan kollar från sidan. Men måste ändå säga att jag tycker att det funkar okej här.

Adam Woods är så taggad ikväll. Alltså han sjunger för seger, det är tydligt. Men härligt att han gränsar till övertänd utan att det påverkar sångrösten. Så härligt och det här kan absolut bli hans genombrott.

Och visst funkar jojken väldigt bra tillsammans med edm? En hit tror jag.

Alltså, man kan tycka vad som helst om Eva Rydbergs och Ewa Roos låt, men scenshowen är den mest genomarbetade ikväll. Det enda som faktiskt sticker ut ordentligt i sin retrohärlighet, med färgerna, koreografin, dansen, det svartvita partiet.

Och så klart de här damernas all rutin och samspel. Jag älskar dem! Jag älskar inte låten, men jag älskar scenshowen och Eva Rydberg och Ewa Roos tillsammans. De skapar faktiskt scenmagi!

Victor har kämpat med sången under repen, igår lät det illa, idag på dagen bättre, nu var det väl hyfsat i alla fall.

Men sticket sitter inte. Jag vet inte om det har suttit under någon genomsjungning. Stackarn: Men där borde skivbolaget bara styrt upp så man strypt Victors mick och dragit på kör i kuliss. Det är ju så man får det att funka snyggt.

Elov & Beny är så glada efter sitt nummer. Det satt bra och de hade skön energi på rätt sätt när det gällde.

Det här får ni inte se i tv-rutan under Elov & benys scenshow, men publiken i arenan får. För när grabbarna köper korv i in moj så pryds hela led-skärmarna av den här korvmenyn, med mer eller mindre suspekta rätter.

Vad är en köttblöja till exempel? Inte ens Elov & Beny vet.

Oj, nu är Rejhan Bellani nervös. Under repen, även inför fullsatt arena, har han känts som tryggheten själv, men nu spökar nerverna för honom, stackarn.

I kulissen har han stöd av Mattias Andreasson (EMD ni vet) som körar och också varit med och skrivit låten.

Han kommer in i sången och sista minuten är skört fin leverans.

Lars Wallin har gjort Loulou LaMottes klänning och hjälper henne upp på scenen i sändningen. Det är en del fix och trix med den här skapelsen som har fasligt mycket tyg.

Sången sitter som den ska för Loulou. Inte för att jag var orolig.

Känns det inte lite märkligt slappt förresten att programledarna har sina manus på printade A4-papper på en clipboard? Var är manuskorten som gör det lite proffsigt och snyggt? Har de gjort så många strykningar och ändringar i sista minuten att ingen hann klistra upp det på snygga Mello-manuskort?

Tone laddar upp på scenen under sitt vykort. Om ni tycker att låten känns bekant finns det en hel del likheter, åtminstone i känslan, med den spanska Eurovision-låten från förra året, Chanels Slo-mo.

Och det låter inte fantastiskt i verserna. Tone behöver ha stöd från kör i kuliss och i verserna är hon utlämnad till sig själv. När refrängen kommer låter det bättre. Mycket nerver nu för Tone Sekelius.