Cornelia Jacobs kommer in från greenroom i mitten av arenan och kör första versen och refrängen där innan hon kliver upp på scenen med sitt band som spelar kvällens enda livemusik.
All artisternas musik är ju förinspelad, men det här är live.
Det här är en av kvällens höjdpunkter.
En andra mellanakt. Carl-Einar Häckner och det här är inte heller min kopp te.
Och jag tycker inte riktigt publiken är med här heller.
Och så kommer Jesper Rönndahl och Farah Abadi och tydligen ska det vara ett skämt att de råkat boka Carl-Einar när de skulle ha bokat Cornelia Jacobs och att det hade med dialekter att göra.
Det här snacket pågår i en evighet och de stackars programledarna måste fortsätta svamla för att scenen ska riggas för Cornelia Jacobs som är här för att framföra förra årets vinnarlåt.
Det här, och många andra programledarbitar måste verkligen tajtas till i morgon. Men det är ju därför man repar, för att hitta partierna som är bra och vad som ska strykas, tajtas och fixas till.
Under genrepet får vi en låtsasfinalist. Rejhan.
Och sen får Loulou LaMotte lite panik över hur hon ska komma av scenen med sin klänning, det hade SVT tydligen inte repat. Men fina Tone Sekelius böjer sig ner och hjälper Loulou med släpet. Det var väldigt snyggt gjort!
Så blir det hjärtdans, fler röster delas ut och mer snabbrepriser.
Efter snabbreprisen får vi nån form av humornummer där Jesper Rönndahl ska försöka sig på ”nybalett”. Vad är det som händer?
Det här är jättekonstigt. Verkligen jättekonstigt.
Det kanske är humor. Men jag förstår det inte riktigt. Vad fan är det som händer?
Och ballongen verkar också gå sönder efter ett tag. Eller om det skulle vara så. Mycket oklart.
Det här är liksom konstigare än ”the human slinky” som var en mellanakt 2006. Jag begriper verkligen ingenting.
Efter alla låtar får vi direkt en snabbrepris. Och jag måste säga att Loulou LaMottes team har valt ett jättemärkligt parti till snabbreprisen. Det är liksom inte ordentligt refrängen, utan ett parti där hon visserligen visar sin röst, men man hör då inte låten ordentligt.
Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods avslutar och gör det med den äran. Adam Woods växer för varje rep, känns mer och mer självklar på scenen och det märks att han njuter av att stå där och sjunga.
Jon Henriks jojkslingor höjer bidraget och gifter sig väldigt snyggt med den här edm-låten, det känns inte alls påklistrat som det ibland kan göra när man förenar två olika musikstilar. Här passar det perfekt.
Jon Henrik ser ut att njuta av att stå på scenen och det känns som att publiken älskar detta.
Nu dags för mina favorittanter, Eva Rydberg och Ewa Roos. Men Länge leve livet verkar inte vara en arenalåt.
Här kan nog publiken behöva närbilderna på Evas och Ewas minspel och tjuvnyp mot varandra. Det är inte samma tryck här som det varit i de flesta tidigare akterna.
Sången sitter så klart, och dansen. De levererar snyggt, men nu är publiken svårflirtad. Eva Rydberg behöver övertydligt klappa igång publiken för att få med sig dem och inte ens då låter det som under flera av de andra artisterna.
Jag har verkligen pendlat med det här numret, låten är inte riktigt där, men med damernas scenrutin blir det underhållande att se och hänga med. Men nu när publiken inte tycktes fatta grejen så tvekar jag igen. Det kanske faller platt i morgon?
Publiken är toktaggad ikväll. Victor Crone får också jubel och en hel arena osm klapapr takten redan i första versen.
Men jag får känslan av att han trasslar in sig i sin micksladd igen. Han tittar ner en massa från mickstativet och rycker i sladden snarare än att titta upp och ut mot publiken.
När han lämnat mickstativet bakom sig går det lättare och det här är i grunden ett snyggt nummer.
Och jäklar där brändes det av ett pyro som gjorde att hela min rad hoppade till och brat ut i gapskratt för att vi var så oförberedda.
”Vi blir till ett i en Amazon” är öppningsraden i Elov och Benys låt. De ligger där helt enkelt. Hade känts mer epadunk om de faktiskt sjungit det, snarare än ”blir till ett”. Det har liksom tvättats bort lite för mycket epadunk ur den här epadunken.
Samtidigt är det underhållande, roligt, dumt och knäppt, så jag skrattar och sjunger med.
De har roligt på scenen och publiken tycks hänga med bra här. När de ropar från scenen ”Ställ er upp Göteborg” så flyger parketten upp ur sina stolar.
Före Elov & Beny kommer Ann Westin in och läser en lite tillspetsad version av Karin Boyes Visst gör det ont, med formuleringar som ”…när knoppjävlar brister”.