Paul Rey tar plats på scenen under sitt artistvykort.

Han studsar på scengolvet medan publiken klappar takten. Han tycker att det här är så roligt, det märks.

Jag var lite orolig under dagrepet att Paul Rey skulle bli övertänd med publik i arenan, men jag tycker att han hittar balansen perfekt på rätt sida nu.

Publiken i arenan är med och klappar takten under refrängen, som också verkligen är byggd för att få med sig publiken på det sättet.

Det blir jubel i det falska slutet och till pyroexplosionerna. En tydlig arenalåt som jag också tycker funkar snyggt i tv-bilderna.