Nu dags för mina favorittanter, Eva Rydberg och Ewa Roos. Men Länge leve livet verkar inte vara en arenalåt.

Här kan nog publiken behöva närbilderna på Evas och Ewas minspel och tjuvnyp mot varandra. Det är inte samma tryck här som det varit i de flesta tidigare akterna.

Sången sitter så klart, och dansen. De levererar snyggt, men nu är publiken svårflirtad. Eva Rydberg behöver övertydligt klappa igång publiken för att få med sig dem och inte ens då låter det som under flera av de andra artisterna.

Jag har verkligen pendlat med det här numret, låten är inte riktigt där, men med damernas scenrutin blir det underhållande att se och hänga med. Men nu när publiken inte tycktes fatta grejen så tvekar jag igen. Det kanske faller platt i morgon?