Okej. Första reaktionen kanske var lite överilad. Men jag har svårt för att man släpat in ett förbannat kök på scenen i Uje Brandelius nummer.

Han sitter ner vid ett bord med båda händerna lagda ovanpå varandra (kanske för att undvika att darrningarna syns, Uje lider ju av Parkinsons). Han sjunger rakt in i kameran medan en berättelse utspelar sig i det orangefärgade köket bakom honom, som ännu mer för tankarna till det 70-tal visan låter som.

Där kommer kören in, Karin Fredriksson, Therese Hörnqvist och Elin Trogen, som också spelar upp handlingen i låten bakom Uje. Alla iklädda mörkblå overaller och all rekvisita i orange.

Och visst får vi en tonartshöjning i Grytan! Och en riktig schlageravslutning med kören ironiskt (?) viftande med armarna högt över huvudet i slutet.

Jag tror att jag förlåter buskiskänslan i det här numret ändå. Även om jag tycker att SVT kunde ha skippat den här övertydliga scenografin.