Så får hon göra sin andra och sista genomsjungning.

Det känns tyvärr som att Gunilla inte har så mycket mickvana. De textrader som hon gör själv, utan kören, blir bräckliga, och många hörs knappt.

Men det är härligt när man ser glimten i ögat på henne och hon skakar loss lite tillsammans med dansarna. Kanske kan det här gå vägen ändå.

För refrängen är helt livsfarlig och går inte att sluta nynna på.

Och en minut in i låten känns det som att hon faktiskt har kul där uppe.