Gunilla Persson är redo på scenen. Och det jublas innan hon börjar sjunga.

Nu tycker jag att hon får till sin första vers. Hon kommer in rätt i sången. Även om hennes röst inte är den starkaste så hörs hennes ord och hon får till en bra blick och glädje in i kamerorna.

Det märks att hon har kul på scenen nu. Det här är riktigt härligt.

Andra versen däremot, hörs nästan inte. Där sjunger hon så svagt att jag inte hör ett enda ord. Men det är mindre viktigt så länge den första versen sitter. För det är där folk bildar sig sin första uppfattning.

Och refrängen är så effektiv att folk sjunger med och jublar och skrattar genom låten.

Det blir jubel för Gunilla när hon dansar och skakar loss på scenen. Folk skrattar. Men inte åt, utan med Gunilla.