Jag sjunger med i Lasse Stefanz refräng direkt. En sång om sommaren sätter sig och klistrar sig fast. En klassisk dansbandsschlager som är precis min kopp grönt te med citron och ingefära i.

Det är svårt att skapa ett särskilt scennummer när man kör bandsättning på scenen, men det blir ändå känsla av en spelning på en sommarbrygga. Där tycker jag att de lyckas hyfsat.

Men för att få det här att gå hem, inte bara hos de äldsta tv-tittarna, så behövs Hasse Andersson-charm. Kanske är det vad som saknas här, att Olle inte riktigt går igenom rutan, trots sitt tydliga id i rösten och trots att han har 60 års scenvana och kan ta sin publik. Han blir inte lika mycket mysfarbror som Hasse Andersson.