Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Marcus & Martinus kommer inte göra sina fans besvikna. Det här är en tydlig uppföljare till Air, men Unforgettable är inte sämre än förra årets låt, som det ofta brukar vara. Det här är snygg, slick, edm-pop, som blippar sig fram till en effektiv refräng. Frågan är om två norska tvillingar kan vinna i Sverige. Låten håller för det i alla fall. Jag gillar speciellt sticket, som bryter av formen lite.

Chelsea Muco gör Controlla och det här är typen av låt som kan spelas på radiokanalerna utan att nån stänger av. Det är tillbakalutad upptempo, som vill vara fest, men som vid en andra lyssning fortfarande känns mer som bakgrundsmusik n det som drar upp folk på dansgolvet. Jag saknar partier där Chelsea får trycka i rejält, men det kan kanske ändå bli en bra show på scenen. Jag är dock förvånad över att hooken i refrängen inte sätter sig trots att den upprepas i det oändliga.

Jay Smiths Back to the roots börjar med gitarren och det här är verkligen amerikansk radiocountry, som först på senare år hittat till Sverige, men som varit gigantiskt i USA i åtminstone hela mitt liv och som Jill Johnson varit med och gjort populärt tack vare sin veranda. Partiet som bryter av för handklapp med publiken är snyggt upplagt för att folk ska dras med i den här låten. Den kan absolut utmana om en finalplats om folk minns Jay och har saknat honom.

Elecktra inleder sin Banne maj med ”upp med ridån, dansa i neon” och lyckas sjunga om vår kommande drottning Victoria och det här kan definitivt bli en succé på skolgårdarna. Frågan är om det är för mycket pratsång och för lite sjungen refräng för den allra bredaste publiken. Även Günther använde sig ju av refrängsångare som tryckte i de härliga refrängerna medan han pratade i verserna. Men det är kul. Lär kanske inte spelas på radiokanalerna så mycket, men däremot på förfester och schlagerdansgolv när man vill sjunga med och strutta fram.

Annika Wickihalder sällar sig till de Eurovision-kvinnor som sjungit midtempoballader med titel bestående av ett enda ord. Det har liksom gått lite inflation i det i Eurovision de senaste åren. Light är snyggt pampig Eurovision-soul där Annika får trycka i rejält. Det är lätt att sjunga med i det här och gilla trycket. Det här har funkat i Mello tidigare, och det känns nästan som att den här låten också skrivits till The Mamas från början. Måste fråga nån som vet om det faktiskt var så… Det är så att man förväntar sig att hon kommer ställa sig i mitten av en kör på slutet men det verkar inte så enligt hur numret beskrivits på Mellopedia.

Medina avslutar årets uppställning i Melodifestivalen och Que sera kommer definitivt få hela arenan att ställa sig upp och dansa. Det här är en supereffektiv fotbollsrefräng med roliga rim på panorama och mañana. Frågan är om Sverige röstar en sån här låt till Eurovision? Det har aldrig hänt förut, men det känns som att Medina ändå skulle kunna utmana Marcus & Martinus, Jacqline Moss, Liamoo, Smash into pieces och Danny Saucedo om favoritskapet i finalen.